50/30/20-regeln

Regeln delar din inkomst efter skatt i tre delar. 50 % till behov, alltså det du måste betala för att livet ska fungera. 30 % till önskemål, alltså det du väljer att lägga pengar på. 20 % till sparande och skuldminskning, alltså buffert, långsiktigt sparande och extra amortering. Andelarna räknas på den disponibla inkomsten, aldrig på bruttolönen.

Gränsdragningen mellan de två första grupperna är det som gör regeln användbar. Behov är boende, el, mat, hemförsäkring, resor till arbetet, medicin, barnomsorg samt räntan och den avtalade minimibetalningen på lån. Önskemål är restaurangbesök, streamingtjänster, kläder utöver det nödvändiga, resor och prenumerationer du kan säga upp i morgon utan att något går sönder. Testet är enkelt: skulle utgiften finnas kvar om inkomsten halverades?

Regeln kommer från boken All Your Worth av Elizabeth Warren och Amelia Warren Tyagi från 2005, skriven för amerikanska förhållanden. Den är alltså en tumregel från en bok, inte en norm och inte något en svensk bank prövar din ansökan mot. Värdet ligger i att den ger en snabb diagnos, inte i att de tre talen skulle vara exakt rätt för just ditt hushåll.

Amorteringen hör hemma i 20-procentsdelen, inte bland behoven, eftersom den minskar en skuld och bygger eget kapital i stället för att förbruka pengar. Räntan är däremot en ren utgift och hör till behoven. Har du ett bolån med amorteringskrav är amorteringen visserligen obligatorisk, men den bygger fortfarande ditt kapital, och att placera den bland behoven döljer hur mycket du faktiskt sparar.

Tabellen visar fördelningen vid fyra olika nivåer på inkomsten efter skatt.

Poängen framträder när du jämför utfallet med hur det faktiskt ser ut. Har du 28 000 kr in och 19 000 kr i nödvändiga utgifter ligger behoven på knappt 68 % i stället för 50 %. Det är inte ett tecken på att du handlar fel, utan på att en fast utgift är för stor i förhållande till inkomsten, och den fasta utgiften är i praktiken alltid boendet eller lånen.

Håller du ändå fast vid 5 600 kr till sparande återstår 3 400 kr till allt annat, alltså drygt 12 % i stället för 30 %. Det går att leva på, men marginalen är liten och en enda oplanerad utgift äter upp den. Det är därför regeln fungerar bäst som ett larm: den säger inte vad du ska göra, den säger var problemet sitter.

Regelns styrka är att den är snabb. Du behöver tre tal och två minuter, inte en genomgång av tolv månaders kontoutdrag. Det gör den lämplig som första kontroll innan du tar på dig en ny fast utgift, till exempel ett lån, ett dyrare boende eller ett bilabonnemang. Ryms den nya kostnaden inte i 50-procentsdelen kommer den att tas från något annat, och i praktiken är det oftast sparandet som stryker med.

Svagheten är att andelarna slår olika beroende på inkomstnivå. Vid en låg inkomst är hyra och mat en större andel av allt, oavsett hur disciplinerad du är, och 50 % kan vara omöjligt utan att flytta. Vid en hög inkomst är 50 % däremot rundligt tilltaget, och det finns ingen anledning att låta önskemålen växa till 30 % bara för att regeln säger det. Att ligga över 20 % i sparande är alltid tillåtet.

Använd regeln som ingång och sparkvoten som mått över tid. De två hänger ihop: 20-procentsdelen är i praktiken en målsatt sparkvot, och sparkvoten är den siffra du sedan följer upp år för år. Bufferten som byggs av den delen hör hemma på ett konto med insättningsgaranti och fri uttagsrätt, och räntenivåerna finns i vår jämförelse av sparräntor.

• Att andelarna räknas på bruttolönen. Regeln avser inkomsten efter skatt. Räknar du på bruttolön blir alla tre beloppen för höga och kontrollen meningslös.
• Att 50 % är ett krav. Det är en tumregel från en amerikansk bok från 2005, inte en norm och inte något en bank prövar mot. Ligger dina behov på 60 % är det information, inte ett underkännande.
• Att hela lånebetalningen hör till behoven. Räntan är en utgift och hör dit. Amorteringen minskar en skuld och hör till 20-procentsdelen, annars ser det ut som att du sparar mindre än du gör.
• Att regeln säger något om var du ska spara. Den anger en andel, inte en sparform. Buffert och långsiktigt sparande hör hemma i olika typer av konton.
• Att 30 % till önskemål är ett minimum. Andelen är ett tak, inte ett mål. Går det att hålla nere blir sparandet större, och det är alltid tillåtet.