Deflation

Deflation är motsatsen till inflation: den allmänna prisnivån sjunker, så att inflationstakten blir negativ. Mätt som förändringen i konsumentprisindex jämfört med samma månad året innan innebär deflation ett minustecken framför siffran. Pengar blir mer värda, eftersom samma hundralapp köper mer i år än i fjol.

Det är inte samma sak som att inflationen faller. Går inflationstakten från 4 % till 1 % stiger priserna fortfarande, bara långsammare. Det kallas disinflation och är något helt annat än deflation. Först när takten passerar noll och blir negativ faller prisnivån.

Deflation kan uppstå på två principiellt olika sätt. Faller priserna för att produktionen har blivit billigare eller effektivare är det i grunden positivt: samma lön räcker längre. Faller de för att efterfrågan i ekonomin har kollapsat är det ett symptom på något som redan har gått fel. Riksbanken behandlar därför deflation som en risk och håller inflationsmålet på 2 procent mätt med KPIF, med marginal till noll.

Ett lån är ett nominellt belopp. Sjunker priserna står skulden kvar medan allt annat blir billigare, vilket innebär att skulden växer mätt i vad den motsvarar i varor och tjänster. Anta ett lån på 300 000 kr och en deflation på 2 % per år.

Räntan förstärker effekten. Realräntan är den nominella räntan justerad för prisutvecklingen, och när prisutvecklingen är negativ blir realräntan högre än den nominella. Med 1,00 % nominell ränta och 2 % deflation blir realräntan 1,01 delat med 0,98 minus ett, alltså 3,06 %. Låntagaren betalar alltså drygt tre procents realränta på ett lån som ser ut att kosta en procent.

Samma mekanik verkar åt andra hållet för den som sparar. Ett konto med 0 % ränta ger 2 % real avkastning vid 2 % deflation, utan att en enda krona har tillkommit. Det låter bra, och är just därför ett problem: när det lönar sig att avstå från att köpa skjuter hushåll och företag upp sina inköp, efterfrågan faller ytterligare och priserna pressas ned igen.

Ett svenskt hushåll med bolån är den typ av låntagare som drabbas hårdast av utdragen deflation. Bostadslånet är stort, nominellt och långt, och en period med fallande priser och pressade löner gör månadskostnaden tyngre i förhållande till inkomsten även om räntan är oförändrad. Bostadspriser brukar dessutom falla i samma lägen, vilket höjer belåningsgraden utan att skulden har ökat.

Penningpolitikens vanliga motmedel är att sänka styrräntan, som ligger på 1,75 %. Problemet vid deflation är att räntan inte kan sänkas hur långt som helst innan verktyget tar slut. Det är kärnan i varför centralbanker siktar på en låg men positiv inflation i stället för på en prisnivå som står stilla: målet ger en buffert mot att hamna i ett läge där räntevapnet redan är förbrukat.

• Att sjunkande inflation är deflation. Går takten från 4 % till 1 % stiger priserna fortfarande. Det heter disinflation. Deflation kräver att takten är negativ.
• Att deflation är entydigt bra för hushållen. Köpkraften ökar på kort sikt, men skulderna blir tyngre realt och risken för uppsägningar och lönesänkningar ökar. Nettot beror på om du har stora lån och hur trygg din inkomst är.
• Att låg nominell ränta betyder billiga lån vid deflation. Realräntan är det som avgör. 1,00 % nominell ränta vid 2 % deflation motsvarar 3,06 % realt.
• Att alla priser faller vid deflation. Måttet är ett genomsnitt. Enskilda varor och tjänster kan stiga i pris samtidigt som den samlade prisnivån sjunker.